Luna llena

Natten verkar hänga något mellan ljusfläckar och neonskuggor. Någonstans där ute – hon är där, utan berättelser, utan likes, utan spår på internet. Hon är inte en av dem som lever efter en algoritm, och kanske är det just det som driver en till vansinne. Det verkar som om hon inte har något pråligt – inga filter, inga berättelser, bara en blick som man vill förlora sig i.

Han handlar om gatans ljud, motorns rytm och sina egna ärr, som han för länge sedan lärt sig att ignorera. En bandit, men med en själ som av någon anledning fortfarande söker efter månen. Den som ser alla men inte berättar något för någon. Och medan världen rullar förbi som stories, pratar han med henne – inte med flickan, utan med månen, som det sista vittnet till det som var verkligt.

Låten är som en lång, sömnlös natt, där istället för bekännelser ekar frågan: varför är allt alltid olägligt? Lite sorg, lite rytm och mycket luft mellan orden. Det verkar som om man lyssnar till slutet kan man nästan tro att svaret kommer – någonstans mellan takten och stadens andetag.